Helena stod inte ut

IMG_3642

– Jag kommer precis ihåg när det hände! När jag insåg att jag verkligen inte kunde stå ut med utvecklingen jag såg

Trots att Helena Lindroos, initiativtagare till rörelsen ”Vi står inte ut” fått frågan otaliga gånger sen starten för ett år sedan, blir hon märkbart berörd. Tårarna kommer i ögonen när hon berättar om alla dessa ensamkommande unga, som efter att ha fått uppleva trygghet, värme, gemenskap och kärlek i Sverige hotas av utvisning till sitt hemland, t ex ett av de farligaste länderna i världen, Afghanistan.

Helena arbetar på ett HVB-hem på Hisingen med ungdomar från bl a Somalia, Eritrea och Afghanistan. I tjugo år hade hon arbetat med omsorg av människor med olika behov när hon hösten 2015 fick uppleva vågen av vänlighet och medmänsklighet som det svenska samhället visade alla flyktingar som kom i tusental. Flyktingar som äntligen skulle få känna sig välkomna, trygga efter mardrömslika strapatser de varit med om för att ta sig hit. Flyktingar som nu skulle få höra till.

Statsminister Stefan Löfwen höll stolt tal på Medborgarplatsen i Stockholm:

”Och lika stolt blir jag över att se er här idag, och alla över hela Sverige som sluter upp för solidariteten. Alla ni som säger: vi vill hjälpa till, ni som leker och läser läxor med barn som precis kommit till Sverige. Ni som visar att vi finns till för varandra…

Men vänner, att ta emot flyktingar kan aldrig vara en uppgift för enskilda personer, eller enskilda organisationer. Det är en nationell uppgift. Och som en nation ska vi ta oss an den.”

– Jag kände mig så stolt och glad, minns Helena. Men sen vände allting. Det började när Sverige stängde sina gränser, men jag var lite naiv i början.

Vi har stämt möte på ett café i Slottsskogen. Runt oss leker sommarlovslediga barn, mammor och pappor kör sina barnvagnar, några pensionärer rastar sina hundar, idyllen är påtaglig. Helena berättar:

-Vi hade en personaldag efter semestrarna och så gick vi igenom de nya asyllagarna. Vi förstod att barn, som efter år på flykt, skulle börja ålderuppskrivas och utvisas, vi fick reda på att man, som en konsekvens, började dra ner på personal och att Migrationsverket skulle bygga ut Förvaret i Kållered.

-När allt detta gick upp för mig kändes det som om jag inte kunde andas längre. Och jag insåg att nästan inte någon av ”våra” barn kommer få stanna. Glappet mellan ”då” och ”nu” blev avgrundsdjupt. Så jag började storgråta mitt under mötet.

-Jag har ändå jobbat länge, jobbat med socialt utsatta, jag tycker jag har skinn på näsan. Men detta var värre än något jag varit med om. Detta var orimligt. Jag kände att jag inte kunde stå ut med det.

Men det visade sig att Helena inte var ensam om att inte stå ut. Hon fick kontakt med Sara Edvardsson Ehrnborg, Kinna Skoglund och Sissel Larberg, alla från Göteborg och alla med erfarenhet av arbete med de ensamkommande.  De startade en Facebook-grupp och redan efter några veckor hade fler än tusen gått med. Idag har den ”slutna” gruppen som startade för alla dem som arbetar med ensamkommande nästan 9 000 medlemmar, däribland socialsekreterare, gode män, psykologer, lärare, kuratorer, familjehemsföräldrar, volontärer, präster och diakoner.

Idag har rörelsen en mängd arbetsgrupper som håller kontakt via Facebook. Arbetsgrupper som jobbar med olika saker; kommunpolitik, juridik, media, chatt. Hur många som arbetar aktivt är omöjligt att säga, det varierar mycket. Några jobbar intensivt under en period och sen tar man en paus för att återhämta sig.

Gruppen har bland mycket annat hållit manifestationer, producerat en informationsfilm, haft demonstrationer med tusentals delaktiga, varit på politikermöten och mejlbombat regeringen. De har under våren samlat namn och organisationer som ställer sig bakom en amnesti för alla ensamkommande barn och unga somn varit i Sverige mer än ett år.

– Amnesti betyder i sin renaste form nåd. Så vi ber om nåd för de här ungdomarna.

När barn och ungdomar under 18 år kommer ensamma till Sverige och söker asyl så ska de skyddas av FN:s konvention för barns rättigheter. Men verkligheten ser helt annorlunda ut enligt Helena Lindroos

– Åldersuppskrivningarna är så osäkra. Men det är också upprörande, att över en natt, när man anses vara arton år, då ska man klara allt själv. Trots att man kanske inte har något kontaktnät, inga beröringspunkter kvar.

-Inte hade vi gjort så med våra egna barn? Nu har du fyllt arton, varsågod, nu måste du flytta hemifrån och klara dig själv. Över en natt.

Idag försöker rörelsen arbeta intensivt med lokala frågor, man jobbar mot kommunpolitikerna för att  förändra. Man försöker förhindra omflyttningar, att en ungdom förlorar sitt boende när man blir uppskriven av ålder. Finns det ingen plats på ett asylboende i närheten kan man bli flyttad till en annan del av landet. Ungdomen förlorar hela sitt sociala nätverk, skolan, fotbollsträningen, stödfamiljen, kompisar på boendet.

Många kommuner har stoppat omflyttningarna och låter ungdomarna bo kvar. Det är också många kommuner som diskuterar frågan och regeringen har beslutat om extrapengar för att man ska kunna stoppa omflyttningarna.

– Vår rörelse har gjort ett imponerande lokalt arbete i en del kommuner, folk från Vi står inte ut har varit med på fullmäktigemöten, skrivit insändare, medborgarförslag.

Vi står inte ut planerar att lämna över namninsamlingen för amnesti vid riksdagens öppnande, den 12 september.

-Jag tror det blir drygt 60 000 namn, berättar Helena. Vi siktade på 100 000, men vi väljer ändå nu att avsluta den, för nu vill vi börja nästa steg, en kampanj som heter ”Låt de unga stanna”.

-Det är så oerhört orimligt det som sker nu. Det handlar ju om dem som varit här mer än ett år och som redan är inne i samhället. De går i skolan, är med i fotbollen och i andra sammanhang. Många lever i svenska familjer, de är på god väg att bli integrerade.

-Jag har försökt förstå vinsten med att skicka tillbaka dem. Jag kan inte se vem om vinner. Ungdomarna vinner inte, de skickas tillbaka. Ungdomar som har ett liv här, men inget liv att återvända till, familjen är kanske död eller försvunnen.

-Och vi då? Vi behöver arbetskraftsinvandring och det här är människor som vill jobba, som vill utbilda sig. De vill ta ansvar för sitt liv, jag har inte hört någon säga att han vill gå på bidrag. De har ambitioner, de vill bli läkare, poliser, lärare.

-Så vi behöver dem, de behöver få stanna. Vad kan vara vinsten med att skicka ut dem. Är det pengar? Säg att det kom 35 000 ungdomar hit och en del har fått uppehållstillstånd, så idag är det väl en grupp på 20- 25 000 det handlar om.

-Vi har satsat alla dessa pengar på dem, gett dem boende, gett dem skola, läkarvård, samtalsstöd för många, många har kunnat bli hela igen och så har vi satsat alla dessa pengar och innan de, rent samhällsekonomiskt, ska kunna betala tillbaka, då ska vi skicka ut dem.

– Jag förstår verkligen inte det här. Vad vinner vi på att skicka tillbaka dem?

Stefan Löfwen brukar säg att vi ska tvinga andra länder att ta sitt ansvar och att Sverige inte kan ta emot alla.

– Men om vi säger att alla som varit här mer än ett år får stanna, då öppnar vi inte gränserna. Sen är det ju så nu, att det kommer inga längre. Hittills i år har det bara kommit en handfull ensamkommande till Göteborgs stad.

Men om det inte finns logiska skäl, så måste man väl söka svaren någon annanstans. I generaliserande omdömen om ett samhälle som har förändrats, om prat om våld, våldtäkter, islamister osv? Om en önskan att kunna gå tillbaka till det gamla samhället, innan vårt samhälle blev mångkulturellt?

– Det är så mänskligt i detta att vara rädd för det okända. Det finns faktiskt också något väldigt mänskligt i den ofattbara oviljan att låta dem stanna. Man vill gärna hitta enkla förklaringar, gruppera ihop människor, tala om vi och dem. Så finns det tyvärr grupper i vårt samhälle som eldar på. Och har jag aldrig personligen träffat en ensamkommande ungdom är det lätt att inte tänka längre. Då blir man rädd.

Helena fundera också över hur en eventuell utvisning av den här stora gruppen, skulle kunna genomföras.  Det kommer ta lång tid, också rent praktiskt, att genomföra utvisning av alla.

– Ska de under tiden leva i någon slags limbo i flera år till? De får inte vara en del av samhället, men de är inte lagligt här.

– Jag förstår inte att politikerna inte kan se detta. Att det blir en sådan otrolig förlust för Sverige. Och faran för samhället med alla som  desperat går under jorden, som kommer försvinna, att vi riskerar två olika samhällen.

Helena pratar om allas uppgift att föra in också de rationella argumenten,  våga titta på det här utan känslor. Hon utstrålar kraft och beslutsamhet, verkar inte desillusionerad. Trots att rörelsen inte lyckats med att stoppa utvisningarna. Politikerna har ännu inte ändrat sig. Trots att Afghanistans flyktingminister  har vädjat att om länderna inte ska skicka tillbaka flyktingarna. Och trots att Tyskland stoppat utvisningarna, så fortsätter Sverige. Och utvisningarna fortsätter också till de andra länderna.

-Nej, jag har inte gett upp. Vissa stunder förtvivlar jag, visst, men jag kan inte se någon annan lösning än att det måste gå. Något annat är för otänkbart, för orimligt.

Rörelsen går nu in i ett nytt skede, i och med att man lämnar in namninsamlingen. Hur strategin är utformad, vill inte Helena gå in på idag, men det finns ett tänk framåt.

-Ibland funderar jag, tänk om de inte ändrat lagen, så annorlunda mitt jobb hade varit. Jag hade fått jobba med framtid, med hopp, med utbildning, med integrering. De skulle gått vidare med sina liv och jag skulle träffa dem om tio år på stan med sina barn. Men i stället har allt trasats sönder. Är det detta som är mitt uppdrag?

-Så avslutningsvis vill jag uppmana alla som läser artikeln att gå in och gilla Facebook-sidan, vi behöver sannerligen fortsätta att på Idag har sidan 60 000 följare och det blir hela tiden allt fler. Det är ett sätt att stödja arbetet. Har man inte Facebook så finns det förstås en hemsida, där man kan läsa mer om rörelsen.

Hur känner du idag inför den stora rörelsen Vi står inte ut – att det var du som satte igång alltsammans?

-Jag känner en stor ödmjukhet, men jag kan nog egentligen inte riktigt ta in vidden av det. Och det är stort när människor kommer och tackar mig och säger att de inte hade stått ut, utan rörelsen.

Ur Korsväg, sept 2017

Text: Agneta Riddar/ Foto: Kristoffer Riddar