Hjälpande händer på Restad Gård

IMG_3803

Väntan på att få höra till är lång och svår för de flesta flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren. För många blir det dessutom en dröm som slås i spillror.

En lång väntan som blir tung att uthärda, i all synnerhet som hoppet blir allt mindre. Då är det viktigt med medmänniskor som finns nära, för att stötta, lyssna, delta. Korsväg har besökt ett frivillignätverk i Vänersborg.

Det är Sveriges största asylboende som ligger på Restad Gård i Vänersborg. Tack vare insatser av många frivilliga krafter och organisationer har det blivit ett föredöme och fått beröm av både kungen och ministrar. Men det behövs alltid fler hjälpande händer.

– Här bor ca 1200 människor, berättar Marianne Barrljung från Röda Korset. Eftersom Migrationsverket stängt många asylboenden, eftersom man åldersupphöjer ungdomar, eftersom en del hinner fylla 18 år, så placeras allt fler människor här vuxenboendet. Det är i princip ständigt fullt.

– Vi i skyddsnätverket har framfört önskemål om ett speciellt ungdomsboende och ett kvinnoboende, det skulle öka tryggheten.

Skyddsnätverket för ensamkommande unga på Restid gård, som man kallar sig, består av ideella från flera olika frivilligorganisationer, som gått samman för att stötta flyktingarna.

– Det började med att vi ville stödja integration, berättar Gullvi Flensner från Equmeniakyrkan. I början var allt väldigt positivt, att alla som kom från Syrien skulle få uppehållstillstånd. 2013, 2014 och in i 2015 kom det ju väldigt många. Vi hade en massa språkcaféer, vi ansökte och fick bifall om att Västra Götalandsregionen tillsammans med Röda Korset skulle finansiera ett mobilt trauma- och behandlingsteam.

– Men så förändrades lagarna för dem som kom efter november 2015 och det har påverkat oss och vårt arbete väldigt mycket.

– Lusten och glädjen har fördunklats, kompletterar Marianne. Det är mycket tyngre idag, för de som finns här och för oss frivilliga. Så många har tappat hoppet.

Katarina Ramberg, präst i Svenska kyrkan, håller med. Den positiva stämning som fanns för ett år sedan finns inte längre, folk mår  mycket sämre.

Många som har placerats på Restad gård kommer från andra kommuner. De känner inga när de kommer. De har tidigare bott på ett sk HVB-hem för ungdomar, kanske haft eget rum, haft vuxna runt omkring sig, fått lagad mat, funnits med i nätverk, gått i skola, fotbollsträning, gått på gym, haft kamrater, kanske stödfamilj.

På Restad gård delar många rum med 2-3 andra, man ska laga sin egen mat. Idag finns en affär i området, tidigare fanns det inte det. Restad gård ligger ganska avsides, det är tre kilometer till skolan. Från Migrationsverket får man 71:-/dag, men inga pengar till busskort. En del skolor bidrar med busskort, andra inte, så några hoppar av skolan eftersom det blir för dyrt och komplicerat att fortsätta.

– Vi såg hur allt successivt förändrades, berättar Lena Hummerhielm från Röda Korset. Vi bad Migrationsverket hjälpa oss nå ut till ungdomarna, eftersom det råder sekretess.Vi skulle ju kunna vara behjälpliga. Så när en kontaktperson på Migrationsverket hade uppföljningssamtal  med de asylsökande och träffade någon som mådde dåligt, så berättade hon om Skyddsnätverket. Sen fick vi ett förnamn och ett telefonnummer.

– Migrationsverket var naturligtvis väldigt oroliga, eftersom det hade varit två självmord i vår region, konstaterar Marianne.

När kvinnorna berättar om allt det som Skyddsnätet gör är det imponerande. Gruppen består av tio aktiva och ytterligare ett antal mer löst knutna till gruppen. I sommar har Lena varit sammankallande.

– Jag kör så länge jag orkar. Min man och jag har inte bokat upp något annat i sommar. Det  har känts väldigt värdefullt. Mitt engagemang kommer av den rättsosäkerhet jag upplever. Alla de ungdomar vi har träffat kom i sept., okt 2015, många av dem har väntat nästan två år på att få starta sin asylutredning. De skrivs upp i ålder med 2 månader, 6 månader, 1 helt år helt utan grund. Fruktansvärt!

Lena har varit lågstadielärare, men också jobbat extra som SFI- lärare. I sommar har hon, tillsammans med P-O Ekdahl, från Salemkyrkan, pensionerad fysik- och mattelärare, haft sommarskola 2 dagar/vecka. Katarina berättar om en kvinnogrupp som Svenska kyrkan initierat, Gullvi om hur man fått besök av ordföranden för Svenska Röda Korset, om hur gruppen ordnat fotbollsresor, simskola, minigolf, musikupplevelser, heldagar på Equmeniakyrkans ungdomsgård, Karlsrogården, med aktiviteter både ute och inne, volleyboll, schack, brännboll etc. Dagar när också svenska ungdomar varit med och gruppens egna barn och barnbarn.

– Vi får inte glömma den härliga simskolan för kvinnor, minns Marianne med ett stort leende. Med 51 kvinnor, de flesta klädda i heltäckande burkini. Många lärde sig simma och vilken glädje, lekfullhet och plaskande alla kände när de fick komma till simhallen.

Idag finns ca 90 ungdomar på gruppens lista, 90 personer som har fått ett telefonnummer som de kan ringa, som vet att det finns någon som bryr sig om dem

Att man lyckats med så mycket beror just på glädjen i att ha en grupp tillsammans. När de berättar låter det som att de är en kombination av socialsekreterare, god man och kontaktperson, något som ju ungdomarna har förlorat när de flyttat till ett vuxenboende.

– Ja, och så är vi lite mammor också! Vi vill vara den vuxne de inte har, ge dem ett vuxenstöd. Det är vårt syfte!

Bland ungdomarna själva, som riskerar att skrivas upp i ålder och flyttas till t ex Restad gård, finns en stor oro. Man hör talas om droger, om otrygghet, om att många av de vuxna vänder på dygnet, de har ingen anledning att gå upp tidigt. Det blir väldigt högljutt på kvällarna, så det blir svårt för ungdomarna att kunna göra sina läxor, kunna komma i säng tidigt och sköta sin skolgång.

Men Marianne vill ge beröm till fastighetsägaren, Niklasberg AB och dess norska ägare Hans Kristian Voldstad.

– Fastighetsägaren är ambitiös och vill att det ska vara ett bra asylboende. De är aktiva och försöker skapa goda förutsättningar. De har jobbat mycket med en skulpturpark på området, tillsammans med Hushållningssällskapet har de finansierat odlingslådor nere vid vattnet, byggt fotbollsplaner, ett ungdoms- aktivitetshus med gym, startat språkutbildning för asylsökande mm.

Men trots detta, finns ändå mycken smärta. Lena berättar om ”sin” afghanske pojke, som bodde hemma hos hennes familj och som utvisades till Kabul den 13 december.

– Han åkte med det första chartrade planet , säger Lena. Han fick 362 kronor av Migrationsverket när han gick av planet. Vi hade naturligtvis gett honom pengar – och det har vi ju fått fortsätta att göra, för hur skulle han annars klara sig? Vi har tät kontakt.

Marianne berättar att detta gäller för de flesta ungdomar som har en svensk familj eller fd god man som fortsätter att stötta dem. Utan dem hade de inte klarat sig.

– Så det hade väl varit bättre för Sverige om de hade fått stanna kvar i Sverige. Då hade pengarna spenderats här hemma!

– Jag tänker på alla dessa människor, säger Lena, på lärare, socialsekreterare, gode män som lever i den här smärtan, som känner att detta inte är rätt. Samtidigt är man så maktlös, man når inte fram. Jag skickade 250 brev till riksdagsledamöter för ”min” kille och jag fick bara tre personliga svar. Jag vet ju inte om de andra ens läst. Och vi är ju så många som har skickat brev och försökt skapa opinion.

Men då är det kanske så att majoriteten av svenska folket inte håller med er, som tycker att de kan gott utvisas?

– Jag tror det handlar om makt, säger Katarina. Politikerna tror att majoriteten inte vill stoppa utvisningarna och de vill sitta kvar vid makten. Men de tänker inte på att många av oss andra blir så desillusionerade och sorgsna. Blir det ett hårdnande samhälle, eller ett samhälle där folk slutar bry sig? Och var tog all den fantastiska värmen vägen, när flyktingvågen kom?

Vårt samtal på Restad gård böljar vidare. Vi pratar om rättsosäkerhet, om åldersuppskrivningarna, om tvivelmålets fördel, om selekteringen i asylprocessen. Marianne konstaterar att gruppen är väldigt frustrerad och besviken över att utvisningarna inte stoppats.

– Det är skamligt och vi kommer att få skämmas över detta.

Dessutom måste lagarna förändras, säger Gullvi. Vi har nu en tillfällig lag, måtte den bara inte bli permanent.

– Jag tycker inte vi lever upp till alla människors lika värde, jag skulle vilja anmäla Sverige till EU-domstolen.

Avslutningsvis enas gruppen om att önska att alla som läser Korsväg borde ta kontakt med frivilligorganisationerna. Det finns så många organisationer och det finns så många olika sätt att hjälpa till!

Artikel i Korsväg, september 2017

Text: Agneta Riddar/Foto: Kristoffer Riddar